Provet i handen

Ett prov är inte en artighet. Det är grinden före produktion.

På skärmen kan nästan allt se rimligt ut. En tunika kan ha rätt färg, rätt logo och rätt proportion i en mockup, men ändå kännas fel när någon sträcker sig mot en hylla. Ett förkläde kan se tungt och tryggt ut på bild men vika sig mot höften efter tio minuter. En polo kan bära en broderad markering vackert framifrån och ändå dra i bröstet när personen sätter sig.

Det första leverantörsprovet lärde oss det på ett ganska enkelt sätt. Tyget var bättre än väntat. Sömmen var renare än väntat. Men knapparna fångade för mycket ljus. De gjorde hela plagget blankare än rummet vi hade i huvudet. Hade vi gått direkt till produktion hade felet blivit trettio plagg. Som prov blev det en anteckning, en bild, ett nytt krav och en ändrad rad i specifikationen.

Det är därför Löfte III finns: inget plagg i produktion utan ert godkännande av provet. Det skyddar kunden från vår optimism. Det skyddar oss från att börja försvara något som inte borde ha producerats. Framför allt skyddar det relationen innan pengar och tyg har blivit svåra att backa ur.

När provet skickas ska det inte vara en miniatureftertanke. Det ska bära samma logik som ordern: rätt tyg, rätt märkning, rätt tvättråd, rätt söm där belastningen hamnar. Kunden ska kunna lägga det över en stol, hålla det mot ljuset i lokalen och låta en person i teamet röra sig i det. Om något skaver vill vi veta det då, inte efter att hela ordern är skuren.

Ett bra prov säger inte bara "så här blir plagget". Det säger "så här arbetar studion när ingen ser". Det visar om vi räknar stygn, om vi bryr oss om knappar, om vi vågar pausa en order när ett litet fel syns tidigt.

Det är långsammare än att sälja från bild. Det är billigare än att skicka trettio nästan-rätt plagg.