Förklädets vikt

Ett förkläde på 240 g/m² känns vänligt första dagen. Det faller lätt, knyts med en handrörelse och gör inte axeln trött. Det är därför de flesta katalogförkläden börjar där. Problemet syns inte när plagget är nytt. Det syns efter tvätt, spill och friktion mot diskens kant.

Vid 240 tappar tyget sin kropp tidigt. Det kan fortfarande vara helt, men det börjar bete sig som något som redan har gett upp. Bandet vrider sig. Fållen lägger sig platt. Den mörka färgen får ljusa veck där händerna alltid torkar av samma punkt. För ett café eller en salong är det inte bara slitage. Det blir en del av rummet.

320 g/m² löser ett problem och skapar ett annat. Det håller formen längre, men kan bli för styvt för service där kroppen rör sig hela dagen. Ett tungt förkläde är fint på en krok och mindre fint vid timme sju. Om personalen slutar välja plagget spelar hållbarheten ingen roll.

285 g/m² är vår första arbetsvikt för förkläden eftersom den lägger sig mellan de två misslyckandena. Den har nog med kropp för att inte säcka ihop mot en våt bardisk. Den är fortfarande mjuk nog för att knytas, vikas och bäras av någon som går mellan stationer. Den tar broderi utan att bubbla, och den håller en fåll skarp nog för att plagget ska se avsiktligt ut efter varje tvättserie.

Det är inte ett magiskt tal. Vi kommer justera när de första riktiga orderna ger oss bättre bevis. Ett kök som jobbar hårdare mot fett och värme kan behöva mer. En salong med mycket färgkontakt kan behöva annan finish snarare än mer vikt. En klinik behöver kanske inget förkläde alls.

Men vikten tvingar fram rätt fråga. Inte "vilket förkläde ser genomarbetat ut?", utan "hur länge ska detta plagg bära rummets ton innan det börjar synas som slitet?".

Det är därför vi skriver gram per kvadratmeter i offerten. Kunden ska inte behöva gissa vad handen kommer känna. Tyget ska kunna jämföras, ifrågasättas och bytas innan ordern skärs.